Sju miljarder människor. Konsumtion. Föroreningar. Ett destruktivt leverne. Den här tankebubbla till film gjordes 2016 men släpptes inte förrän 2019 – men är ständigt lika aktuell. Tanken är att väcka frågan om hur vi ska ta hand om det enda hem vi har och lägga fokus på vart vi tar vägen när den enda planeten vi har att leva på inte klarar av trycket vi lägger på den?

Musikens credit och copyright
Title: A.W.A.R.M. Signal
Author: P C III
Source: www.pipechoir.com
License: Creative Commons Attribution 4.0

I en värld där vi allt mer fokuserar på våra olikheter kan man lätt få för sig att det är dessa skillnader som definierar oss – men om vi vågar oss på att se längre än alla yttre attribut så kan vi komma att upptäcka att vi kanske ändå inte är så olika ändå.

Den här lilla gulliga filmen gjordes som ett test över att sammanfoga en verklig och en tecknad värld – och har därmed utarbetats i After Effects. Den är tänkt som en lättillgänglig tankeställare över vårt samhälles alltför inrutade sätt att tänka när det kommer till ”oss” och ”dem” – och den ska absolut tolkas som ett anti-rasistiskt statement i ett samhälle som färgas allt mer av ett svart och vitt tänk.

Med Olika vill Chilly Wildebeest Productions hävda att det inte är våra skillnader som utgör grunden för sunt förnuft och ett gott välbefinnande, utan våra likheter. Det är genom att se att vi alla är människor som lever i en värld där gränser bara är skapade linjer på kartor, som vi kan förstå att vi alla är av samma skrot och korn. Genom att sluta dra påhittade gränser mellan de olika kulturer som lever på den här planeten och istället våga ta ett steg över och se vad som finns ”på andra sidan”, så märker vi att det inte är så annorlunda där ändå. Och om vi dessutom vågar möta våra medmänniskor som just medmänniskor – där alla är lika – så kommer vi inte bara finna mer vänner och gelikar, utan kanske också något nytt hos oss själva.

Alex är 59 år och längtar efter någonting mer än den konstanta ensamheten som hon lever i. Runtom henne lever andra som är bundna till normer och fixerade av sina utseenden och i ett sista desperat försök att äntligen få passa in slänger Alex sig in i en förändringens resa där hon tvingas ändra sin ålder, sin hudfärg, sitt kön och sitt utseende i jakten på den perfekta fasaden. Men hur mycket kan hon förändra innan hon tappar bort sig själv? Var går gränsen för hur mycket samhällets normer ska kunna forma individerna? Hur lyckas man vara sann mot sitt äkta jag i en värld som är så ytlig?

Mannequins var den första kortfilmen som producerades under namnet Chilly Wildebeest Productions och med den ville vi belysa hur samhället idag drivs av normer som otvivelaktigt formar oss som individer till att börja agera efter och leva upp till alla så kallade ideal, som i själva verket inte är något annat än en produkt av samhällets samlade fördomar. Vi vill fråga hur lätt det egentligen är att medvetet stanna upp och fundera på hur man själv vill vara och agera utifrån något annat än vad andra tycker, utan att hamna utanför. Kanske lever vi i ett samhälle där man lätt kan bli en slags formstöpt samhällsprodukt där alla vi individer – likt skyltdockor – blir mer och mer en och samma? Och är det då inte dags att vi istället börjar fundera på vilka vi själva vill vara och lär oss att acceptera varandra som vi är?

Mannequins hade premiär 16 februari 2014 och visades därefter på Short Film Corner under Cannesfestivalen maj 2014.